WILLIAMS SYNDROM

Williams syndrom kännetecknas av ett mycket typiskt utseende och beteende, vissa fysiska symtom samt en utvecklingsstörning med en karaktäristiskt ojämn begåvningsprofil.

Syndromet har fått sitt namn efter en av de läkare, J C P Williams från Nya Zeeland, som 1961 beskrev syndromet. Ett år senare kompletterades beskrivningen av den tyske hjärtläkaren Alois Beuren.

Förekomst

Williams syndrom förekommer hos mellan 1 av 7 500 och 1 av 20 000 personer. En ungefärlig uppskattning för Sveriges del är att det föds 5–10 barn med syndromet varje år. Williams syndrom är lika vanligt hos pojkar som hos flickor.

Orsak till sjukdomen/skadan

Orsaken till syndromet är att det saknas en liten bit (deletion) av den långa armen på en av de två kromosomerna i kromosompar 7 (7q11.23). Personer med Williams syndrom har därför inte, som normalt, den dubbla uppsättningen av fungerande arvsanlag (gener) inom det deleterade området.

Deletionen innefattar 28–30 gener. Trots att man för närvarande vet mycket om de enskilda genernas normala funktion är kunskapen om vilken eller vilka gener som ger upphov till de olika symtomen ofullständig. Eftersom de enskilda generna samverkar med varandra, både inom och utom det deleterade området, blir sambanden mycket komplexa. Det är nu också känt att även funktioner av gener som gränsar till deletionen ofta påverkas, trots att de inte är skadade.

Den gen som först identifierades inom det deleterade området är elastin-genen. Den reglerar bildningen av elastin, som har stor betydelse för elasticiteten i kroppens bindväv, till exempel i hjärtat och de stora blodkärlen. Deletionen av elastin-genen kan bidra till ett för tidigt åldrande av huden och troligen också till den ökade risken för högt blodtryck (hypertoni) som ses vid syndromet. Flera olika gener kan, ensamma eller i kombination, knytas till andra funktionsstörningar vid Williams syndrom. I sällsynta fall kan deletionen omfatta en större del av kromosomen och då ge mer uttalade funktionsnedsättningar. Nyligen har det beskrivits hur en fördubbling (duplikation) av området för deletionen leder till ett komplicerat mönster av funktionsnedsättningar, liknande dem vid Williams syndrom. Ärftlig supravalvulär aortastenos (SVAS), samma hjärtfel som vid Williams syndrom, orsakas av en mutation av elastin-genen, medan andra gener är normala. Personer med denna form av SVAS har inte de andra symtomen som vid Williams syndrom.

Ärftlighet

Deletionen vid Williams syndrom uppstår för det mesta som en nymutation och har alltså inte nedärvts från föräldrarna. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och personen riskerar att föra den förändrade genen vidare till sina barn. Ärftlighetsgången är då autosomal dominant, vilket innebär att om den ena föräldern har sjukdomen blir risken för såväl söner som döttrar att ärva den 50 procent. De barn som inte fått den förändrade gen som orsakar sjukdomen får inte sjukdomen och riskerar inte att föra den vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Orsaken till att deletionen uppkommer är till största delen okänd. Ibland kan en förälder till ett barn med syndromet ha en liten ombyggnad (inversion) på sin ena kromosom 7, utan att den har någon betydelse för föräldern själv. Sannolikheten att få ytterligare ett barn med syndromet är då obetydligt högre jämfört med befolkningen i övrigt men fortfarande så låg att man inte undersöker det vidare.

Symtom

Karaktäristiskt för Williams syndrom är en kombination av mer eller mindre typiska utseendemässiga drag, vissa missbildningar av framför allt hjärtat och de stora blodkärlen samt en intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning) med en karaktäristisk och ojämn utvecklingsprofil. Personer med syndromet är ofta mycket lika varandra vad gäller såväl utseende som personlighet.

Utseendet är lättare att känna igen än att beskriva i ord. Dragen blir ofta mera utpräglade med åldern, men kan ibland kännas igen redan hos nyfödda. Avståndet mellan ögonen kan vara stort (hypertelorism), och blåögda personer har ofta ett karaktäristiskt stjärnformat mönster i det mörka runt ögats pupill. Näsroten är bred och platt, och tendens till uppnäsa är vanligt. Munnen är stor, ibland med litet putande och tjocka läppar, och överläppen med sin mittfåra (filtrum) är ovanligt lång. Det är vanligt att tänderna är små, har emaljdefekter och sitter glest, men ibland kan de tvärtom sitta trångt. Hakan är ofta liten. Hos pojkar framträder adamsäpplet med tiden allt tydligare. Personer med Williams syndrom är ofta kortväxta och gracila, med sluttande axlar. Det karaktäristiska utseendet kan vara svårt att urskilja när barnen är små. Barn och ungdomar med syndromet visar dock ofta själva stor säkerhet i att känna igen syndromet hos varandra.

Drygt hälften har avvikelser i hjärt-kärlsystemet. Den vanligaste är en förträngning av stora kroppspulsådern (aorta), precis där den lämnar hjärtats vänstra kammare ovanför aortaklaffen (supravalvulär aortastenos, SVAS). Om förträngningen är lindrig saknar den betydelse, men om den är svår innebär den en ökad arbetsbelastning för vänster kammare, vilket på sikt kan vara skadligt. Förträngningen gör att hjärtats kranskärl (koronarartärer) utsätts för ökat tryck och riskerar att skadas. Ofta finns det en missbildning i aortaklaffen (bikuspid aortaklaff). Ibland finns en förträngning av aorta någonstans i närheten av hjärtat (coarctatio aortae). En och samma person kan ha kombinationer av dessa avvikelser. Pojkar med syndromet drabbas oftare än flickor av hjärt-kärlproblem.

Förträngningar av andra stora blodkärl förekommer också, till exempel i lungor och njurar. Ofta finns det lindriga förträngningar på de stora lungpulsådergrenarna. Vanligtvis är pulsådrorna (artärerna) generellt något tunna och smala men med förtjockad vägg, vilket har att göra med att blodkärlens elasticitet är nedsatt. Detta medför i sin tur förhöjt blodtryck, ibland redan i barndomen.

Missbildning av bröstkorgen samt ljumsk- och navelbråck är vanligt. Även missbildningar i njurar och urinvägar tycks förekomma ofta men medför sällan allvarliga konsekvenser. Fickbildningar på tjocktarmen (divertikulos), med eller utan förstoppning, förekommer ofta och kan behöva utredas och behandlas.

Slapp muskulatur i mun och svalg samt en överkänslighet i munhålan bidrar till ätsvårigheter i tidig ålder. Ibland kvarstår svårigheter med att tugga och svälja.

Under de första levnadsåren har en del av barnen höga kalkvärden i blodet. Detta kan vara en av orsakerna till de svårigheter att äta som många barn med syndromet har. Senare i livet brukar kalkvärdena normaliseras, men rubbning i kalkbalansen förekommer ibland även hos vuxna med syndromet och måste då utredas.

Det finns en ökad risk att personer med syndromet utvecklar diabetes. Ofta kan man redan i barnaåren ha en nedsatt glukostolerans, som är ett första symtom på diabetes. En undersökning av vuxna med syndromet visade att 75 procent antingen hade ett förstadium till diabetes eller behövde behandlas för diabetes. Man vet ännu inte om orsaken är nedsatt förmåga att producera insulin eller om det har att göra med att kroppens celler till viss del är motståndskraftiga mot insulinets verkan.

Andra undersökningar har visat att 10-15 procent av alla med syndromet utvecklar en underfunktion av sköldkörteln (manifest hypotyreos), ibland redan i barndomen. Detta anses bero på att körteln är för liten (hypoplasi). Om sköldkörtelns förmåga att producera sitt hormon (tyroxin) bara är något nedsatt så kan kroppen kompensera bristen (subklinisk hypotyreos). Vid en mer påtaglig nedsättning av funktionen räcker det inte med denna kompensation, utan det uppträder symtom som behöver utredas och behandlas.

Informationsmaterial

Informationsfoldern Williams syndrom (artikelnr 1996-126-1004), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

 

Källa; Socialstyrelsen

 

Introduktionsvideo

 

 

http://www.williams-syndrom.se/